Rosé ÅREt runt
Rosévin har blivit en året-runt-dryck, mycket beroende på att dess karaktär har förfinats och blivit mer vinös och elegant – och därmed öppnat dörren till mat.
Rosé är populärare än någonsin i Sverige. Det som förr passade till allt och inget under sommaren ses nu i var mans glas året runt. Den nya stilens vinösare viner med ”vuxen” karaktär gör rosévinet matvänligare, vilket betyder att rosé inte längre är hänvisat till hammocken och uteserveringen när värmen kommer.
– Det är glädjande att rosévin äntligen blivit rumsrent i Sverige och att vi undan för undan lär oss att även den här vintypen fungerar året om och till mer än ”sallad”, säger Ulf Sjödin, Master of Wine och gruppchef på Systembolagets inköpsavdelning.
Vad är då rosévin?
Det är vin som har fått lite färg från blå druvors skal. Druvans fruktkött är med något enstaka undantag nämligen färglöst – färgen sitter i skalet. Det är för övrigt samma färgämne som i exempelvis blåbär. Vanligen brukar de mosade druvorna få jäsa med skal och allt, varpå värmen och alkoholen löser ut färgen. När vinmakaren tycker att vinet har fått lagom mycket färg lyfts skalen helt sonika bort ur jästanken och vinet får jäsa klart utan skalkontakt.
En annan och betydligt enklare metod är att helt enkelt pytsa i en skvätt rödvin. Det anses inte alls lika exklusivt men är förvånansvärt nog tillåtet i ett av världens mest exklusiva områden – Champagne. Efterfrågan på rosa champagne och rosa bubbel i allmänhet har också ökat betydligt på senare år och följer med andra ord samma trend som stilla vin.
Varför har då rosé blivit så mycket bättre?
Förr var rosévinet ofta en man-tager-vad-man-haver-blandning av unga druvor, överblivna småslattar och annat smått och gott på vingårdarna. Sedan dess har speciella druvor kommit i ropet, jäsningen kontrolleras noggrant och målet är ett mer vinöst och elegant vin, som inte har mycket gemensamt med de gamla klumpiga fruktbomberna.
– Rosévin har alltid konsumerats på ett annat sätt i Frankrike än i Sverige, berättar Lars Torstenson, flygande vinmakare bosatt i Provence. Här skiljer man sedan länge på aperitif- och matrosé.
De sistnämnda är mer ”seriösa” och kraftfulla, även om färgen ibland kan tyda på motsatsen. På omvänt vis förhåller det sig med aperitifvinerna, som inte sällan har en ganska klar röd nyans, påminnande om rödvinbärssaft, vilket man menar går väl ihop med den uttalat fruktiga doften.
Svårt att få fram laxrosa vin
Vad gäller rosévinets färg är den nyans som är svårast att få till den laxrosa, eller ”lökskal” som den kallas på franska.
– Under förutsättning att man inte trixar med aktivt kol, som avfärgar vinet, är det svårare att skapa en ljus roséfärg än en kraftfull, avslöjar Lars Torstenson.
Svårast är att få fram ”lökfärg”, och det lyckas inte ens med alla sorters druvor, men den som till exempel arbetar med cinsaut, garnacha/grenache och tibouren kan klara biffen om han eller hon sköter skalmacereringen minutiöst. Aningen för lång eller kort skalkontakt kan dra färgförsöket i fördärvet. Det man dessutom måste lyckas med är att under tillverkningsprocessen ge vinet en lätt oxidering, vilket har en direkt inverkan på färgen.
Text: Staffan Brännstam
